Vi har haft en jobbig tid här hemma och tagit det absolut värsta beslut man behöver som hundägare, att låta en av ens älskade familjemedlemmar somna in för gott...

Brakars mage började krångla i april igen, vi satte in magmedecinen igen men det gick fram och tillbaka. Uppstoppande mot diaree, dropp hos vet och bara specialfoder här hemma men allt mer eller mindre utan resultat. Det är så fruktansvärt att se sin hund bli magrare och magrare och mer eller mindre vänja sig vid att han alltid var lös i magen och allt som oftast blod i avföringen.

När jag hade kullträffen för några veckor sedan och såg "grabbarna" blev det så extremt tydligt hur smal Brakar var. Jag hade ju satt båda tanterna (som iof sig behöver gå ner i vikt) samt Mira på mindre mängd mat för att de plötsligt såg så stora ut.

 Jag var ute med honom flera gånger varje natt i två veckors tid och hundar är ju kämpare man såg att han hade så ont varje gång det kom avföring och ändå så viftade svansen emellanåt och han tvättade bort mina tårar på det totalt osjälviska sätt som bara en hund kan ha. 

Varje gång jag tyckte att det såg lite bättre ut så rasade det igen och tillslut i samråd med vet och med stöd av både mina och Henriks föräldrar tog vi beslutet för Brakars skull.

Allt känns fortfarande väldigt overkligt jag kan inte riktigt förstå att han är borta för alltid, vi får hämta askan om ett tag och har då bestämt oss för att sprida den i skogen bakom vår tomt. På så sätt finns han alltid med oss ändå.

                                         Sov gott mattes älskade gosgubbe...